Israel och sionismen
av Lasse Wilhelmson

Sionismens paroll ”ett land utan folk till ett folk utan land” har väglett den judiska koloniseringen av Palestina. Den påbörjades för drygt hundra år sedan och nådde sin första höjdpunkt, delvis som en följd av förintelsen, då den judiska staten Israel utropades 1948. Nu närmar sig en andra höjdpunkt genom fortsatt kolonisering av Västbanken och Gaza.

En judisk stat förutsätter kraftig judisk befolkningsmajoritet, vilket skapats genom invandring, terror och etnisk rensning av de palestinier som från början bodde där. Judisk överhöghet inom alla samhällsområden säkerställs i dagens Israel genom ett apartheidsystem som är integrerat i lagar, administrativa bestämmelser och religiösa påbud. Än i dag saknar Israel en författning och fastslagna gränser, vilket är helt i överensstämmelse med sionismens krav på ytterligare expansion.
Det finns sedan 1985 en författningslag i Israel. Den innebär att inget parti som i sitt program öppet motsätter sig principen om en judisk stat, eller söker få denna princip ändrad med demokratiska medel, tillåts delta i valen till Knesset (parlamentet).
Demokratin gäller alltså inte de medborgare – inte heller judar - som inom det parlamentariska systemet vill arbeta för att den judiska staten ersätts med en sekulär demokrati. En stat för alla sina medborgare med lika rättigheter oavsett religiös och etnisk tillhörighet. Enbart denna lag gör att Israel inte kan betraktas som en liberal demokrati av västerländskt snitt.
Lagen om återvändande innebär att judar utanför Israel har rätt att omedelbart invandra och bli israeliska medborgare, medan cirka 800 000 fördrivna palestinier (nu cirka 4 miljoner) förvägras detta i strid mot internationell rätt.
Israel är det enda landet i världen som definierar sitt land så att det inte tillhör sina egna medborgare, utan endast judar i hela världen. Denna lag fungerar som en grundläggande nationell apartheidlag och gör alla judar till palestiniernas potentiella fiender.
Andra lagar och administrativa bestämmelser understryker också Israel som en judisk apartheidstat. Icke-judiska medborgare har särskiljande ID-kort och kan inte gifta sig med judar i Israel, eller förvärva statsägd mark. Många arabiska byar i Israel har inte legal status som bosättningsorter och saknar därmed tillgång till allmän service såsom energi och vatten. Arabiska israeler får inte göra värnplikt (med få undantag), vilket medför diskriminering avseende sociala förmåner, studier med mera.
I Israel/Palestina finns idag tre kategorier av människor.
1. Judar som är fullvärdiga israeliska medborgare i Israel, på Västbanken, i Gaza och i hela världen.
2. Icke-judar i Israel, främst palestinier (23 procent), som är andra klassens medborgare.
3. Palestinier som är statslösa icke-medborgare på Västbanken, i Gaza, eller i flyktingläger i grannländer.

Israel utropades 1948, på ett område som geografiskt motsvarade nästan 80 procent av Palestina. En avsevärd utökning av FNs delningsplan som erbjöd judarna 55 procent. I dag har Israel lagt beslag på över 90 procent av det ursprungliga Palestina och ockuperar resten. Denna rest består av åtskilda enklaver som inringas av muren och genomkorsas av motorvägar – endast för israelregistrerade bilar – hundratals militära checkpoints och kedjor av befästa judiska bosättningar. Allt palestinskt liv stryps och en självständig och livskraftig palestinsk stat är knappast längre möjlig.
Denna politik är en folkmordspolitik enligt FN:s folkmordskonvention, då den syftar till att skapa levnadsförhållanden som hotar att helt eller delvis förgöra den palestinska befolkningen.
Israel bryter kontinuerligt mot folkrätten. När Israel blev medlem i FN 1949 skedde det med erinran om det tidigare FN-kravet att flyktingarna skall få komma hem vid tidigaste tillämpbara datum och få kompensation för egendom i enlighet med gällande internationell rätt och sedvänja. Sedan dess har Israel totalt vägrat att befatta sig med denna fråga. Detta torde vara tillräcklig formell grund för att utesluta Israel ur FN. Ingen annan stat har totalt sett ignorerat så många FN-resolutioner som Israel.
Israel är en militär stormakt med kärnvapen som deltog aktivt i USAs och Englands angreppskrig mot Irak. Nyligen har man oprovocerat bombat mål i Syrien och bestyckat sin flotta med kärnvapen. De tidigare angreppen på bland annat Egypten och Libanon inte att förglömma.
Hur kunde det bli på detta sätt? Vad kännetecknar den ideologi som ligger till grund för detta mycket speciella koloniseringsprojekt, det enda som överlevt två sekelskiften? Vad är egentligen sionismen?

Koloniseringen av Palestina fortsätter nu på Västbanken och i Gaza, enligt den praktiska plan som Theodor Hertzl presenterade i sin bok ”Den judiska staten” (1896). Den handlar främst om hur projektet skulle finansieras och hur marken i Palestina skulle överföras i judisk ägo. Planen antogs på den första sionistiska kongressen 1897.
Hertzl hade några viktiga utgångspunkter för det sionistiska projektet.
• Assimilering av judar hjälper inte mot antisemitism.
• Den judiska rasen är ett folk som har rätt till en egen stat.
• Den judiska statens hemvist är Palestina, där berget Sion finns.
• Målet är ett socialistiskt Utopia – en modellstat.
Begreppet sionism myntades dock tidigare av Nathan Birnbaum 1885. Han ingick tillsammans med Hertzl i ledningen för den sionistiska världsorganisationen. Senare blev han i stället en förespråkare för en icke-nationalistisk tolkning av judendomen, en religion och ideologi för judiskt liv i diasporan – utanför Israel/Palestina.

Den ideologiska grundvalen för sionismen utformades dock väsentligt tidigare av Moses Hess. Han var en av tysklands första betydande socialister, utopist, hegelian och tidig vän till Karl Marx. Hess bidrog också till Kommunistiska manifestet (1848), i frågan om religion som ett opium för folket. Han anses av sionister som den förste sionisten. På äldre dar avlägsnade han sig från Marx och ”återvände” till sitt folk, det vill säga till judendomen. Marx tog avstånd från Hess chauvinistiska idéer.
”Kommunistrabbinen”, som han också kallades, skrev sionismens Magnum Opus, Rom och Jerusalem (1862), som Hertzl senare hänvisade till som den bok som säger allt som är värt att säga om sionismen.
Hess definierar det judiska nationsbegreppet med följande komponenter.
• Den judiska rasen – dess överlägsenhet och utvaldhet
• Palestina – det judiska folkets nationella hemvist
• Judisk religion – den bästa garanten för den judiska nationaliteten

Blodets betydelse för rasens renhet var på den tiden allmängods i debatten och ingick även i Hess begreppsapparat, där den germanska rasen sågs som antagonistisk till den judiska. Antisemitismen i dåvarande Tyskland sågs av Hess som oroväckande och den var avgörande för hans ”återkomst” till judendomen. Hans socialism förutsatte utöver rättvisa mellan klasserna, en moralisk förändring. Den judiska staten skulle vara socialistisk till sin karaktär.
Hess förutsåg såväl staten Israels bildande som Förintelsen 80–85 år innan dessa händelser inträffade. Hess såg Frankrike som judarnas främsta allierade. Men det var före Dreyfyssrättegången i Frankrike, som blev avgörande för Theodor Hertzls uppfattning om sionismen som den enda lösningen på antisemitismen.
Stringensen i det sionistiska projektet utvecklades efter första sionistkongressen av den framstående marxisten Ber Borochov. Han argumenterade för territoriell koncentration, som en lösning på bland annat den judiska frågan. Han grundade Poale Zion, det marxistiska sionistpartiet som stödde den ryska revolutionen 1917.
En av partiets medlemmar var David Ben Gurion, Israels landsfader, som kom till Palestina i början på 1900-talet. Ben Gurion var bolsjevik och en förespråkare för proletariatets diktatur i alla länder utom i Palestina, där han i stället förespråkade sionismens diktatur. En nationalsocialistisk ståndpunkt. Ben Gurion ansåg vidare att judiska nationella intressen var överordnade klassintressen i Palestina.
Poale Zion splittrades och den socialdemokratiska grenen som fick Ben Gurion som ledare var länge tongivande inom sionismen. Koloniseringen skedde i socialismens och den upplysta västerländska kulturens namn. Under Ben Gurions kraftfulla ledning genomfördes koloniseringen stegvis och genom uppehållande förhandlingar med palestinierna. Bildandet av den judiska staten skulle vänta. Först skulle man bygga en slagkraftig armé (Hagana), som klarade av att fördriva palestinier, samt skapa och försvara en kraftig judisk majoritet på största möjliga del av Palestina. Denna strategi blev som vi sett mycket framgångsrik.
En annan linje inom sionismen, företrädd av Zeév Jabotinsky, ville gå till omedelbar handling.
Han bildade 1925 ett sionistiskt revisionistparti, som förespråkade ett Storisrael som utöver hela Palestina omfattar Transjordanien och delar Libanon och Syrien. I artikeln ”The Iron Wall” (1937), slår han bland annat fast att alla infödda folk – även palestinierna – är emot kolonialister vilka därför med kraft måste visa att allt motstånd är lönlöst.
”Vi anser att sionism är moralisk och rättvis. Och då den är moralisk och rättvis, måste rättvisa skipas, oavsett om Josef eller Simon eller Ivan eller Achmed håller med eller ej. Det finns ingen annan moral.”
Dessa två huvudströmningar inom sionismen har under olika perioder fungerat som statsbärande ideologier i Israel. Invävda i dessa, ibland sidoordnade, kan nämnas: praktisk sionism, radikal messiansk sionism, religiös sionism, andlig/kulturell sionism med flera.

Medan Ben Gurion hade sina sympatier hos marxismen och senare hos socialdemokratin, hade Jabotinsky sina sympatier hos fascismen. Han beundrade Mussolini, som gav honom sitt stöd.
Jabotinsky dog 1940, före staten Israels utropande. Han grundade den judiska terrorligan Irgun, som utförde de värsta illdåden vid fördrivningen av palestinierna. En utbrytargrupp – Sternligan – mördade Folke Bernadotte som var FN-sändebud och medlare. Den man som höll i vapnet blev god vän och säkerhetschef till Ben Gurion när denne drog sig tillbaka till kibbutzen Sde Bocker.
Terrorligornas båda ledare Menachem Begin och Yitzhak Shamir blev sedermera premiärministrar i Israel.
Det är slående hur lika de två sionistiska huvudströmningarna varit i praktisk politik, men framför allt ideologiskt. Iron Wall-politiken fullföljs av Israels nuvarande premiärminister Ariel Sharon, med större militär kraft än någonsin tidigare. Sharon tillhör samma höger (Likud) som Begin och Shamir. Det var emellertid de socialdemokratiskt ledda regeringarna som inledde och genomförde merparten av den omfattande utbyggnaden av judiska bosättningar på Västbanken och Gaza.

De östeuropeiska judiska marxisterna var de som satte sin prägel på koloniseringen av Palestina under första hälften av 1900-talet. Den genomfördes med kollektivjordbruk – kibbutzer – som spjutspets. De var direktdemokratiska, socialistiska experimentsamhällen, oftast sekulära. Inga pengar användes och kollektiv barnuppfostran var länge legio. Endast judar tilläts vara medlemmar. De sålunda rasistiska kibbutzerna spelade en viktig militär roll i erövrandet och försvaret av marken. Dagens bosättningar på Västbanken och i Gaza fyller en liknande funktion men är ortodoxt nationalreligiösa.
I början dominerade en sionistisk vänsterideologi, som kan ses som judisk nationalsocialism, det vill säga Ben Gurions politiska linje. Efter ockupationen av Västbanken och Gaza 1967 har en sionistisk högerideologi, Jabotinskys fascistiskt inspirerade politik, dominerat. Den israeliska ”vänstern” kan i dag huvudsakligen ses som vänstersionistisk.
Sionismens två huvudströmningar har samspelat i så måtto att vänstersionismen gått i spetsen för bosättningspolitiken, medan högersionismen gått i spetsen för terrorismen och den etniska rensningen. Efter 1967 har det religiösa inflytandet ökat i Israels politik. De religiösa motiven i sionismen har dock alltid varit viktiga. Numera är politik och religion sammansmälta i Israel.

Den ortodoxa och nationalreligiösa ideologi som dominerar i Israel har sina rötter i den klassiska judendomen som präglade de judiska samhällena i Europa under medeltiden. Sionismen har inneburit en renässans för denna. Dess fientlighet gentemot icke-judar och synen på judar som ett av gud utvalt folk har stor inverkan på Israels politik gentemot omvärlden.
Enligt halakha, den klassiska judendomens rättssystem omfattar till exempel ”barmhärtighet mot andra” endast judar. Synen på mord eller vållande till annans död, är förmildrande när det utförs av judar på icke-judar. Enligt halakha är det också rätt att döda icke-judar som gör anspråk på ”evig judisk mark”, vilket bosättarnas religiösa partier hävdar. Detta stadgas dock inte i Israels lagstiftning, men påverkar i praktiken dess tillämpning, genom försumbara straff.
Israels statsterrorism, markstöld, ockupation, husrivningar, murbygge mm, inklusive så kallade utomrättsliga avrättningar (lönnmord), ses som lagligt försvar av nationen och faller därför enligt den israeliska regeringen under internationell rätt – vilken man ignorerar.
Israel Shahak behandlar den klassiska judendomens inverkan på Israels politik i sin bok Judisk historia, judisk religion – tyngden av tre tusen år (1996). Shahak var länge ordförande i Israels förbund för mänskliga och medborgerliga rättigheter. Han är särskilt kritisk mot dubbelmoralen hos ledande vänsterintellektuella judar, inte minst den kände filosofen Martin Buber.
Denne kritiserade nazismen, men lovprisade samtidigt den judiska religionen (hassidismen) och förteg dess omänskliggörande av icke-judar (gojim). Denna dubbelmoral har ökat den israeliska chauvinismen och hatet mot alla icke-judar. Även fredsrörelsen i Israel drabbas av liknande kritik från Shahak.

I många stater som betraktar sig som moderna finns en strävan att göra sig av med medeltida religiöst tankegods. Det gäller främst åtskillnad mellan stat och religion och lagstiftning mot rasism. I Israel har den motsatta utvecklingen skett. Den klassiska judendomens renässans i israelisk politik kan ses som ett uttryck för den sionistiska expansionismen och därmed ökande motsättningar till de palestinska araberna.
Om judarna för cirka 75 år sedan hade valt en binationell demokrati som form för sitt nationella självbestämmande, skulle kanske en fredlig utveckling kunnat ske av det engelska Palestinamandat som FN delade 1947. Trots att detta innebar en utökning av redan genomförd kolonisering. Detta förespråkades av bland andra Judah Magnes, rektor för hebreiska universitetet i Jerusalem och FN-medlaren Folke Bernadotte.
En judisk nationalism som erkänner palestiniernas nationella självbestämmande ligger mer i linje med judendomens långa humanistiska tradition och ”den judiska upplysningen”. Men sionisterna, under Ben Gurions ledning, krävde en ”judisk stat” i hela Palestina.
Nästa tillfälle när Israel hade möjlighet att nå en fredlig utveckling var i Oslo-avtalet 1993. Här godtog palestinierna en judisk stat på 78 procent av ursprungliga Palestina, mot att de själva skulle få bilda en egen stat på återstående 22 procent. Men staten Israel, som skrev under detta avtal, avvisade i praktiken erbjudandet och fortsatte att arbeta för en ”judisk stat” i hela Palestina. Nu fullföljs den etniska rensning som behövs för detta.
Israel har alltså vid upprepade tillfällen avvisat lösningar som skulle ha kunnat säkra de judiska nationella intressena och få dessa internationellt erkända. I stället har Israel valt en politik som riskerar ett sönderfall av den judiska staten. Den bristande logiken i detta kan inte förstås utan att beakta den klassiska judendomens sammansmältning med sionismen.

Moses Hess sammanförde de grundläggande beståndsdelarna ras, folk, nation och utvaldhet, till en nationell socialism i kolonial tappning. Den kom senare att betecknas som Sionismen. Samma beståndsdelar som Adolf Hitler 60 år senare i Mein Kampf sammanförde i sitt nationalsocialistiska arbetarparti. Hess åsikter om den ”rena judiska rasen” är synonyma med Hitlers resonemang om den ”rena ariska rasen”. Det gäller främst en extrem chauvinism som grundar sig på tanken om sambandet mellan blod och jord.
Denna ideologiska strukturlikhet rymmer dock skillnader i statsskick och samhällsorganisation för övrigt, vilket inte behandlas här då det kräver en särskild artikel. Detsamma gäller skillnader och likheter med den tidigare apartheidstaten Sydafrika.
Släktskapet (blodsbandet) är dock fortfarande en grundbult för judar i hela världen och för den judiska staten Israel. En person som har en judisk mor definieras i religiöst avseende som jude, enligt till exempel judiska församlingen i Stockholm, även om personen anser sig vara ateist. I dag är judisk religion och släktskap sammansmälta på personnivå, liksom religion och politik på samhällsnivå, som visats ovan.
”Jag tror, liksom Hitler, på idén om blodets makt.” Så skriver Chaim Nachman Bialik i The Present Hour (1934). Bialik är Israels officiella nationalskald. Tio år senare hade han förmodligen valt att hänvisa till Moses Hess, eller tigit still i frågan. Bialiks blodsmystik återfinns även hos tidigare nämnde Martin Buber i hans bok On Judaism (1967).

Israel är inte bara en traditionell kolonialstat med apartheid och rasism, utan också en västerländsk imperialistisk bastion i Orienten. Sionismen innebär därutöver expansion och etnisk rensning. Dessutom är den herrefolksmentalitet som utvecklats hos breda befolkningslager inte bara politiskt utan också religiöst grundad, vilket förstärker dess uttryck. Den ideologiska grunden för detta är religiöst totalitär, med starka inslag av nationalsocialism och fascism.
Det är mot den bakgrunden som brutaliseringen av våldet, oförsonligheten och omänskliggörandet av palestinierna kan förstås.
Det är mot den bakgrunden som folkmord på palestinierna är både möjligt och följdriktigt.
Det är bakgrunden till att Israel är en tickande bomb i USAs Mellanösternpolitik.

Det är hög tid att ersätta sionismen och dess judiska stat med en sekulär parlamentarisk demokrati med lika rättigheter för alla medborgare oavsett etnisk och religiös tillhörighet. Därmed försvinner grunden för apartheidsystemet inklusive ockupationen av Västbanken och Gaza. Detta är en nödvändig men ej tillräcklig förutsättning för en rättvis och bestående fred mellan israeliska judar och palestinska araber. Av underordnad betydelse är om detta resulterar i en eller två sekulära demokratier.
Det mesta talar för att en sådan demokratisering av Israel/Palestina kräver att israeliska judar och palestinska araber tillsammans skapar en befrielserörelse liknande ANC i tidigare Sydafrika. De krafter bland judar och palestinier som redan nu tillsammans bekämpar sionismen bör därför i första hand stödjas.
Det är också hög tid för judar – både i Israel och utomlands – att reformera den judiska religionen från att vara grundad på blodsband, till principen om religiös övertygelse och att avvisa idén om judarnas utvaldhet, det vill säga att bli ett folk som andra.
Israels pågående folkmordspolitik måste stoppas. I första hand för palestiniernas skull, men även för judarnas egen skull, då den underblåser ett växande judehat i stora delar av världen. Till detta krävs FN-trupper som skyddar palestinierna och en omfattande bojkott av Israel.

Lasse Wilhelmson

Lasse Wilhelmson är medlem i Palestinagrupperna i Sverige och judar för en Israelisk-Palestinsk fred. Denna artikel är publicerad i en engelsk version på flera webbsidor, bland annat webbtidningen The Palestine Chronical, Al Jazira och Israel Shamirs hemsida. Den senaste med ett appendix av Peter Myers. Läs den på:

www.israelshamir.net/english/wilhelmson.shtml


FiB nr 6/2004
« Tillbaka