Gåtan Nils Flyg och nazismen

av Åke Kilander

Recension av ”Gåtan Nils Flyg och nazismen” av Håkan Blomqvist och utgiven på Carlssons förlag 1999:

Nils Flyg var en typograf från Nacka i Stockholm som aktiverade sig i Socialdemokratiska Ungdomsförbundet vid förra seklets början. Vid partisplittringen 1917 valde han den revolutionära vägen. 1929 bröt han med Komintern och bildade tillsammans med Karl Kilbom det som 1934 blev Socialistiska Partiet. Det var under större delen av 1930-talet det största arbetarpartiet i Sverige näst efter det socialdemokratiska. Han var riksdagsman, redaktör för partiorganet Folkets Dagblad, ledde förlaget Fram, var partiordförande från 1937 mm; han ägnade nästan all tid och kraft åt rörelsen. När hjärtat stannat på Nils Flyg 1943, beskrev hans vän från ungdomsåren, Ture Nerman, honom i en dödsruna i Trots Allt! som ”en personligt charmerande man, humorist, poet, fiolspelare, folkbildare, intresserad för kultur och teori, idealist, en av de ljusaste figurerna från den gamla ungdomsrörelsen”. Men 1943 återstod blott en ynklig spillra av Socialistiska Partiet, som liksom sin ledare allmänt betraktades som nazister.

Håkan Blomqvist har skrivit en intressant och diger bok om Nils Flygs och Socialistiska partiets utveckling,”Gåtan Nils Flyg och nazismen”. Men var det en gåta?

Utvecklingen till ett i praktiken nazistiskt parti gick parallellt med ett minskande folkligt stöd. En rad politiska ställningstaganden utgjorde milstolpar. 1935 gick Flyg emot sanktionerna mot Italien efter angreppet på Abessinien och krävde att Sverige skulle lämna Nationernas Förbund. Därefter gick han emot spanska republiken i kriget mot Franco’s tysk-och italienstödda falang. När Tyskland angrep Frankrike 1939, manade han till ”fred till varje pris” och nedrustning. Efter en extrem finlandsaktivism under vinterkriget mot Sovjetunionen minskade stödet till partiet drastiskt.

Flyg betraktade efter brytningen med Komintern 1929 inte längre Sovjetunionen som en socialistisk stat utan som en imperialistmakt av minst samma kaliber som England/Frankrike och som Tyskland. Av dessa tre block betraktade han Tyskland som det minst onda. Efter det tyska angreppet på Sovjetunionen 1941 och när den anti-fascistiska fronten bildats med västmakterna, tog därför Flyg konsekvent ställning mot den. Och partiet reducerades till en sekt, såväl i medlemsantal som väljarstöd.

Det var en svår tid där inte många, vare sig individer eller partier, undgick att tidvis gå fel. Men de flesta rättade sig. Och de blev inte nazister. Hur kom det sig då att Nils Flyg och hans närmaste anhängare så till den grad kunde anpassa sig att Folkets Dagblad efter Hitlers självmord (och vid partiets upplösning!) skrev att: ”En av mänsklighetens störste har gått bort – kanske den allra största näst Jesus kristus”? Bokens största förtjänst är att den gör denna utveckling begriplig.

Flygs världsbild och marxistiska teori formades i tiden före första världskriget. Han var en principfast, ”stålhård”, revolutionär som satte saken främst och karaktärsfast genomförde nödvändiga åtgärder utan sentimentalitet. Åtminstone ville han framstå så.

Flygs teoribyggnad tycks ha stelnat vid första världskriget och hans förmåga att tillämpa sina principer och anpassa sin politik efter förändringar i verkligheten var inte stor. Dock hade hans många felaktiga ställningstaganden en logik utifrån dessa principer och som gjorde att han, efter nödvändig förvrängning av verkligheten, lyckades forma en logiskt relativt sammanhängande politik. Orsaken till att han såg Tyskland som ett mindre ont än de allierade var t.ex. att Hitler lade grunden till en socialistisk produktionsapparat i det ockuperade Europa i kamp mot storfinansen. För att få den ekvationen att gå ihop måste han då göra bisak till huvudsak dvs lyfta fram en viss statlig kapitalistisk planering på bekostnad av Krupp, Thyssen m.fl. och blunda för innebörden av att krossade fackföreningar, brända riksdagshus, inskränkt tryckfriheten mm.

Men borde inte Nils Flyg ha märkt vart det barkade och vems intressen han tjänade? Borde han inte ha reagerat när arbetarna från massmöten på Folkets Hus och från studiecirklar, där han brukat tala, ersatts av finansmän och borgerlighet på Berns Salonger? Men även då ansåg han sig tjäna arbetarnas sak trots deras frånvaro. Flyg förvrängde verkligheten och gick vidare.

Men varför blev han just nazist och inte anarkist eller något annat? Ett skäl var att nazismen som ideologi och Tyskland som samhällsbygge vid den tiden var ett dominerande alternativ till Sovjetunionen och västmakterna. Somliga hävdar felaktigt att kommunism och nazism är ideologiskt närstående. Och skenbart är steget från den ”stålhårda revolutionären” till den nazistiska ”frontsoldaten”, som Flyg senare hyllade, inte långt. Men detta säger mest om Flygs karaktär. (Själv tänker jag på Clint Eastwood.) Ställer man frågan vem saken tjänar, ter sig de båda företeelserna genast oförenliga.

Karl Kilbom (för övrigt en av gamla Folket i Bilds grundare som uteslöts ur Socialistiska Partiet 1937 och gick till socialdemokraterna) ger i sina memoarer (1961) en annan och senare bild av Flyg än Ture Nerman. Flyg beskrivs som intrigant, cynisk och med ett ”fullkomligt abnormt förakt för pengar”. Sådana egenskaper vittnar inte om någon socialistisk människosyn och klasståndpunkt. Hans privata ekonomi var ett med partiets; dess konkurs skulle bli hans ruin. Hans ständiga penningbrist drev honom till alltmer drastiska åtgärder som att söka ekonomiskt stöd hos storföretagare och hos tyska UD:s politiska avdelning. Han blev känd ända upp i Göbbels propagandaministerium. Likaså drevs han att söka samarbete med nazistiska grupper i Sverige som Lindholmarna och Furugårdarna.

Sådana kontakter tålde inte dagens ljus och det krävdes tid och många avhoppade medlemmar innan de blev rumsrena i Socialistiska Partiet. Så Flyg spelade dubbelspel. ”Flyg var en typisk dubbelnatur. Han svek allt och alla, allt efter som han trodde det gagnade hans personliga intressen” , skriver Kilbom. Men ”saken” var gemensam för honom och partiet liksom för arbetarklassen. Han levde i sin förvrängda värld och reagerade till slut inte ens när medlen krossade den sak och de intressen han ytterst trodde sig tjäna. Hans personliga egenskaper och karaktär liksom hans teoretiska bakgrund drog åt fel håll i den tidens stora klassmotsättningar. Med svag verklighetsförankring, uppluckrad klasståndpunkt och moral blev hans utveckling logisk.

Blomqvists bok kan läsas på flera plan t.ex. som politisk skildring av stormaktspelet under och mellan världskrigen, som den revolutionära arbetarrörelsens historia under samma tid och som Nils Flygs utveckling till nazist. Det sistnämnda är faktiskt intressantast. Blomqvist bygger där på en del nytt material, bl.a. Flygs brevväxlingar.

När Nils Flyg dog saknades han inte av många och dödsrunorna var därefter. Men Ture Nerman avvek från mönstret och skrev i Trots Allt! att det viktiga var att försöka förstå ”hur en tidigare socialist och kulturintressent” kunde gå Flygs väg. Kilbom ansluter sig i sina memoarer till den synen: ”Kanske säger någon: ’Vi vet att Flyg gick till nazisterna, och att även en del av hans vänner gjorde det. Det är nog med denna vetskap.’ Jag har en annan uppfattning. Arbetarrörelsen måste noggrant studera dessa problem. Vi måste i görligaste mån veta, under vilka förhållanden och hur den nazistiska rörelsen kan tränga in i arbetarvärlden. Vi måste veta, varför förräderi begås, för att kunna bekämpa det.”

Blomqvist ger ingen lösning på gåtan Flyg och nazismen; Han betraktar den snarast som olöslig. Men i själva verket ger han i sin bok goda belägg för att det inte alls var en gåta. Vi känner alla igen karaktärsdragen hos Nils Flyg och har nog stött på många som bytt fot i politiken både en och två gånger. Få har lyckligtvis gjort det så konsekvent och förkastligt som Nils Flyg. Men hur är det egentligen idag i de rörelser av ”humanister” som för angreppskrig, i ”nationella” missnöjesrörelser och bland ”antirasister” som själva agerar som rasister och antidemokrater? Nils Flyg kan gå igen. Då är det bäst om vi känner igen honom.



För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.
« Tillbaka